Sedan några år tillbaka så var det Anders uppgift att tomta i byn. Att ”tomta” innebar att på Julaftonens kväll gå runt mellan alla husen i byn och utklädd till tomte dela ut paketen som familjerna tidigare ställt undan. Oftast så stod det en säck i det öppna garaget eller så stod säcken vid trappan till husdörren. Sen var det bara att knacka på och fråga ifall det fanns några snälla barn i huset. Anders tyckte det var kul att tomta och de extra slantarna som de ibland lätt berusade föräldrarna stack till honom innan han gick, var ett fint tillskott till bensinen till hans moped. Tidigare år så hade Anders storebror tomtat, men han hade nu överlåtit sysslan till sin lillebror som behövde de extra slantarna mer än vad han själv gjorde.
Anders hade precis lämnat Peterssons hus och var nu på väg bort till Johanssons familj. De hade tre barn och Anders kände dem väl. Två av dem spelade fotboll i samma klubb som han själv, fast då i knatteligan såklart och den tredje var en yster liten tjej på sex år som brukade cykla fram och tillbaka på grusvägen utanför Anders hus. Varje gång hon cyklade förbi så vinkade hon åt Anders när han var ute, vilket han ofta var, så det kunde bli många vinkningar under en dag.
Snön föll lite tätare nu än vad den gjort tidigare och Anders drog kragen på sin röda tomtejacka lite närmare runt halsen. Den, liksom de röda byxorna, var ordentligt fodrade så han behövde inte frysa fast det var flera minusgrader ute. Tomtemasken som han hade på sig när han gick in i husen hade han i näven. Det var så svårt att se igenom de små öppningarna för ögonen och han ville inte halka omkull på en isfläck på den igensnöade grusvägen där han gick. Han var tacksam för att månen ibland kom fram bakom molnen och lyste upp vägen åt honom.
På vägen till Johanssons hus var han tvungen att går förbi en gammal gård som sett sina bästa dagar. De gamla grindstolparna lutade åt varsitt håll och det mesta av det gamla trästaketet låg på marken. Taket till den gamla ladugården hade rasat in och det var länge sedan någon ko hade stått därinne och råmat. Och om man inte visste det så skulle man aldrig tro att någon kunde bo i det förfallna gamla boningshuset som låg lite högre upp från vägen. Men Anders visste att där bodde en gammal tant som säkert var över hundra år gammal, om han nu fick gissa. Hon kallades bara för ”Tant Elsa” och hon hade bott i byn längre än vad någon annan hade gjort. Det var sällan någon som såg henne och det ryktades om att hon en gång i tiden hade varit gift med en sjöman som sedan hade försvunnit under mystiska omständigheter.
Han kunde se ett svagt ljus i ett av fönstren på nedervåningen men alla andra var lika mörka som natten. Ur skorstenen slingrade sig en svag rökstrimma och Anders började fundera på hur ”Tant Elsa” hade det där inne. Det kunde ju inte vara för muntert att sitta där själv så här på Julafton. Plötsligt fick han en idé. När han hade lämnat familjens Peterssons hus så hade han förutom slanten även fått en godispåse med röda band som frun i huset hade tryckt ner i hans jackficka.
Han stannade upp en stund framför de gamla portstolparna och funderade en stund. ”Äsch, varför inte ?” tänkte han. Hon har säkert inte fått något julbesök på flera år och den där godispåsen jag fick var ju ändå mest fylld med godisbitar som gamla tanter tycker om.
Anders pulsade fram genom snön på den en gång så välskötta grusgången som ledde fram till den stora ingången. Han tog av sig ena vanten och knackade försiktigt på dörren. Efter en stund så kunde han höra hur det rörde sig bakom den flagnande dörren och sakta sakta så öppnades den. Han kunde se en skröplig liten gumma i dörrspringan och med klar en röst så sa han.
– Ursäkta att jag stör så här på julaftonskvällen. Men jag har med mig en liten julklapp till tant.
Han plockade fram godispåsen och sträckte fram den till gumman.
Tant Elsa såg förvånat på honom och tog sen emot påsen.
– Kära hjärtanes då, sa hon. Jag som inte fått en julklapp på säkert trettio år.
– Då är det väl hög tid att tant får en idag då, svarade Anders käckt.
– Men om jag nu får en klapp av dig, så måste du ju få en tillbaka, sa gumman. Vänta här ett ögonblick.
Tant Elsa vände sig om och försvann in i ett rum och var strax tillbaka med något bakom ryggen.
– Men inte behöver tant ge mig något, sa Anders. Det är bra som det är.
Anders hann knappt avsluta meningen förrens Tant Elsa drog fram en hagelbössa som hon hade gömt bakom ryggen, och sedan brände hon av båda piporna rakt i magen på honom. Anders segnade ner på farstutrappan och medans han såg hur den vita snön färgades röd av hans pulserande blod så kunde han höra henne säga.
– Detta var nog den bästa julklapp jag kunde få. Jag har ju inte fått smaka människoskött sedan jag åt upp min man för trettio år sedan.
The End
Vad kan vi då lära oss av denna lilla berättelse? Jo, ge fan i att störa gamla tanter i ödsliga hus. Det kan vara en gammal tokig kannibalkäring som inget hellre vill än att få äta upp dig till middag!
Copyright L-G Svensson 2025