Fru Elsa Olsson, 93 år och boende på Götgatan 53 i Skara, vaknade som vanligt denna Fredagsmorgon. Hon satte sig på sängkanten och gned sömnen ur ögonen med sina krokiga och värkande händer. De rosa tofflorna som hon förra julen fått av ett av barnbarnen fylldes strax av hennes kalla fötter och hon begav sig sedan ut i köket för att tillaga sitt älskade morgonkaffe. Det var egentligen den enda anledningen till att gå upp nuförtiden, tyckte Elsa. Fick man inget kaffe så kunde man lika väl ligga kvar i sängen hela dagen.
Ute i köket sträckte hon som vanligt ut handen för att greppa kaffekannan för att fylla den med lite vatten, men döm om hennes förvåning då handen for rakt igenom handtaget!
”Vad i all fridens tid är detta?” tänkte Elsa förvånat. Varför kan jag inte få fatt om kaffekannan? Hon sträckte på nytt ut handen för att greppa kannan, men likaväl denna gång så for handen rakt igenom handtaget utan att hon kände det minsta motstånd. ”Jag måste drömma” tänkte Elsa. Jag ligger säkert egentligen kvar i sängen och drömmer alltihop. Om jag koncentrerar mig allt vad jag kan på att vakna så kanske jag gör det? Elsa tog i för kung och fosterland, men det hjälpte inte, inget hände. ”Då går jag väl tillbaka till sängen igen och lägger mig, så kanske jag vaknar på riktigt” tänkte hon.
När Elsa kom in i sovrummet igen så såg hon förvånat att hon redan låg i sin säng. Hon såg så stilla och rofylld ut där hon låg och hennes rosa tofflor stod snyggt ställda vid sidan av sängen. Försiktigt gick hon närmare och insåg plötsligt att hon låg alldeles för stilla i sängen. Hon lyssnade efter sina andetag och tittade efter någon rörelse, men inget av detta kunde hon se eller höra.
”Helvete!” tänkte Elsa. Jag har nog fan gått och dött! Förvirrat såg hon sig omkring och undrade vad som nu skulle ske? Skulle det inte vara något ljus eller en upplyst tunnel man skulle gå in i? Varför skickade inte myndigheterna ut någon folder om detta när de ändå skickade ut så mycket papper om all möjlig skit som inte angick henne. ”Till dig som snart ska dö” kunde den heta och på ett enkelt och förklarande sätt berätta om vad hon nu förväntades att göra.
Elsa Olsson hade alltid varit en rådig kvinna och det var inget hon tänkte sluta med bara för att hon var död. Situationen hon nu var i måste redas ut och därför så tänkte hon gå till prästen för att få råd. Han om någon måste ju ha kolla på läget, tänkte Elsa. Hon gick ut i hallen för att ta på sin kappa och få fatt i rullatorn när hon plötsligt insåg att rullatorn inte skulle behövas. Värken som hon tidigare haft i leder och ben var som bortblåst och hon tog några rejäla skutt på golvet för att konstatera att hon nu kände sig pigg som en 20 åring igen. Kappan var också helt onödig att ta på. Det upptäckte hon när hon stod framför spegeln i hallen. Hon varken frös eller var varm och det lustiga var att hon knappt kunde se sin egen spegelbild i den stora spegeln jämte dörren. ”Jaha, så blev man ett spöke då på gamla dar” skrockade Elsa för sig själv. Jag undrar om jag inte skulle gå över till min väninna Greta först, innan jag går till prästen. Det vore rätt kul att få skrämma skiten ur henne, hon som inte tror på spöken och gastar.
I samma stund som Elsa tar i dörrhandtaget för att öppna dörren så blixtrar det till i hela lägenheten.
”Ursäkta att jag är lite sen” säger en röst bakom ryggen på henne. Förvånad vänder sig Elsa om för att se vad som står på och då ser hon……..
// Tja, inte vet jag. Kanske Gud, eller en Alien, eller någon från skatteverket som ska ha in Elsas restskatt innan de släpper iväg henne? Frågorna är många men svaren är få, när du trillar av pinnen, vart hamnar du då?
Copyright L-G Svensson 2025