Långt inne i den den mörka kalla skogen satt det en liten pojke under en gran. De täta grenarna skyddade honom så gott det gick från regnet som sakta föll. Det var nu länge sedan som dagen hade övergått till kväll och nu var det nästan mitt i natten. Långt borta hoade en uggla och den lille pojken tryckte sig hårdare mot granens stam och slöt armarna ännu tätare om sina ben där han satt på rumpan.
Tidigare idag så hade han tagit sin lilla cykel och följt den lilla gångstigen som fanns utanför där han bodde med sin mamma och pappa. Han visste att han inte hade lov att cykla iväg själv så här, men han var ju så stor nu tyckte han. Om man är 10 år gammal så är man ju nästan vuxen och vuxna får ju göra lite som de själva vill. Därför hade han tagit med sig en liten hink och sedan cyklat iväg för att plocka lite blåbär som han sen skulle överraska sin mamma med.
Medans han cyklade mot skogen så tänkte han på den goda blåbärspajen som mamma skulle laga av bären han hittade. Hon gjorde världens godaste blåbärspaj och det skulle bli en riktig fest senare ikväll då de skulle äta den.
När han kom fram till början av skogen så la han sin cykel försiktigt i diket, sen tog han sin lilla hink och traskade in i skogen. Han gick och gick men hittade inga blåbär någonstans. Jag får väl gå lite längre in i skogen för att se om jag hittar några där, tänkte han och traskade djupare in bland de stora träden. Efter att ha gått en lång stund så hittade han ett jättefint blåbärsställe. De hängde som blåa vindruvor från riset och det tog inte lång stund för honom att fylla sin hink. Nöjd och belåten så vände han om för att ta sig tillbaka till sin cykel igen.
Men åt vilket håll var det nu igen som cykeln och gångstigen han kommit på fanns? Han tittade sig runtomkring och beslutade sedan sig för att han måste ha kommit ifrån det hållet där träden inte stod så tätt intill varandra. Men efter ett tag så kom han fram till en liten sjö som han med all säkerhet visste att han inte hade passerat på vägen in i skogen. Nu blev han lite orolig och började istället gå mot ett annat håll i skogen. Han gick och gick och det blev mörkare och mörkare och till slut så började det att regna. Så han fick ta skydd under en stor gran där han nu satt med sin lilla hink full av blåbär.
Plötsligt så hörde han hur grenar och kvistar bröts av och något stort kom gåendes i skogen. Trots att han blev rädd så var han tvungen att titta fram under grenarna för att se vad det var. När han fick se att det var en stor björn som kommit så blev han jätteglad. Han hade ju hört visan om ”Mors lilla Olle” och visste ju då att björnen var en ”Vän”. Med skuttandes ben så sprang han fram till björnen för att krama om honom. Men i samma ögonblick som han skulle kasta sina små armar om halsen på björnen så vände den på huvudet och slet honom i småbitar med sina vassa tänder. Efter att björnen ätit upp pojken så festade den på alla de bär som pojken så mödosamt hade samlat ihop.
Trots ett idogt sökande av både polis och frivilliga så hittades det aldrig ett spår efter pojken. Allt som de fann var hans cykel i diket och en trasig blåbärshink som låg tjugo meter in i skogen ifrån den….
Ps. Det är säkrare att köpa en blåbärspaj på Ica.
Copyright: L-G Svensson
Va? Hörde jag ett suckande över att historien inte slutade lyckligt? 🙂
Jaja, här kommer då ett alternativt avslut ifrån ChatGPT.
………där han nu satt med sin lilla hink full av blåbär.
Han satt där länge och lyssnade på skogen. Regnet smattrade mot barren och någonstans knakade det till, som om skogen rörde sig omkring honom. Tårarna brände bakom ögonlocken men han försökte vara tapper. Jag är ju nästan vuxen, tänkte han, men det hjälpte inte riktigt längre.
Plötsligt hörde han något annat än regn och ugglor. Ett avlägset ljud, svagt men tydligt.
– Hallååå!
Han stelnade till. Var det bara vinden? Han höll andan och lyssnade igen.
– Älskling! Var är du?
Det var mammas röst.
Hjärtat slog hårt i bröstet och utan att tänka reste han sig upp, snubblade ut från granens skydd och ropade så högt han kunde:
– Här! Jag är här!
Rösten kom närmare, och snart såg han en ficklampas sken mellan träden. Sekunden efter föll han in i mammas famn, blöt, kall och darrande. Pappa stod strax bakom, med samma lättade blick.
– Åh, vad vi har varit oroliga, viskade mamma och höll honom hårt.
De gick tillsammans ut ur skogen, hand i hand. Regnet hade börjat avta och någonstans mellan molnen anade man stjärnorna. När de kom hem bytte han till torra kläder och satte sig vid köksbordet medan mamma hällde upp de blåbär han hade samlat.
– Du hittade ju massor, sa hon mjukt.
Han log försiktigt.
– Förlåt att jag gick själv.
Mamma strök honom över håret.
– Det viktigaste är att du är hemma nu.
Senare den kvällen spred sig doften av blåbärspaj i huset. Den smakade precis som alltid – varm, söt och trygg. Och pojken tänkte att även om man är tio år och nästan vuxen, så är det ibland väldigt skönt att få vara liten.
Ps. Man kan även köpa blåbärspaj på Konsum..