I samma ögonblick som Sven tryckte ned ”Lägg ett bud” knappen på webbsidan så ångrade han sig. Han hade precis lagt det högsta budet på en gammal koffert ifrån 1800 talet och nu satt han där framför skärmen och undrade vad fan han skulle ha den till. Han letade efter en länk där han kanske kunde ångra sitt bud men det verkade som om den möjligheten inte fanns, han var med andra ord fast i budgivningen.
Nåja, tänkte han, det måste ju finnas flera än jag som sitter så här lite på fyllan och lägger bud på värdelösa grejer. I morgon är det säkert en annan stackare som har högsta budet och då slipper jag bekymra mig mera över mitt lilla misstag.
Men när Sven vaknade nästa morgon och slog upp sidan igen så hade han fortfarande det högsta budet på kofferten och nu var det inte lång tid kvar av budgivningstiden. För att lugna sina nerver så gick han ut i köket och hämtade en öl från kylskåpet, klockan var ju ändå snart 12 och då är det okej med en pilsner eller två tänkt han. När han kom tillbaka till datorn så hade tiden gått ut och han hann knappt ta en klunk ur ölen innan det plingade till i hans e-postprogram.
”Grattis, Du har vunnit” löd rubriken och Sven bara suckade tungt. I mejlet stod det att säljaren skulle skicka kofferten samma dag, så i morgon kunde han se fram emot att ta emot sitt vunna objekt.
Nästa dag var en måndag och Sven var tvungen att gå till jobbet som alla andra fattiga knegare, men hela dagen så grämde han sig över sitt tilltag som hade kostat honom en ansenlig del av den lilla lönen som han fick som den lokala byfånen. Jobbet hade kommunen skapat speciellt åt Sven, bara för att han skulle ha något vettigt att göra om dagarna. Hans tidigare jobb som kommunal klimatsamordnare hade försvunnit då alla till slut hade insett att klimatet styrdes av helt andra saker än de som de välbetalda så kallade experterna hade påstått. De som var tvungna att komma fram med fakta som pekade åt det håll som var förutbestämt av dem som betalade deras löner och forskningsanslag, samma personer som skapade sig en förmögenhet på klimatbluffen.
Nåväl, efter en hel dags by-fåneri med ömma knän och värkande hals efter allt gap och skrik och snubblande över låga trottoarkanter så kom han äntligen hem igen och möttes där av åsynen av den förbannade kofferten som Postmord hade placerat mitt på hans lilla gräsmatta framför huset. Den är ju ännu fulare i verkligheten än vad den var på bilderna, tänkte Sven för sig själv, samtidigt som han återigen undrade över hur han kunde ha varit så dum så han hade lagt ett bud på den här saken. Han fällde upp locket och förundrades över hur rymlig den verkade vara invändigt i förhållande till dess yttermått. Den är ju så stor så att till och med jag skulle få plats i den, tänkte han. Han klev in med ena benet först och sedan det andra och satte sig sen på koffertens botten. PANG, sa det plötsligt då locket for igen och stängde in honom i fullständigt mörker.
Han famlade förtvivlat efter en hasp eller en hake för att kunna öppna kofferten inifrån, men det verkade som om att låset endast kunde öppnas utifrån med nyckeln som satt i koffertens lock. Ingen verkade heller höra hans rop efter hjälp och efter 20 minuter så var han så hes att han knappt fick fram ett ljud längre. Och efter en timma så tog syret slut och där slutade historien om Sven och hans koffert.
Fan vad gott tyckte författaren, för han hade inte en blekaste aning om hur han skulle kunna fortsätta den här knäppa historien. Jag menar, en historia om en koffert? Vad fan tänkte han på? Otroligt korkat alltså…..