Godisfabrikör Bengtsson hade sålt sin sista godispåse för dagen. I sin lilla affär hade han tillverkat och sålt godis i över tjugo år till alla som bodde i den lilla staden och allt godis som han sålde var godisbitar som han själv hade kommit på och smaksatt. Det fanns gröna ormar i gelé som smakade päron, röda små bollar av kexchoklad som smakade som en jordgubbe och många många andra godissaker. Men nu var det som sagt dags att stänga affären för dagen och gå hem så han satte nyckeln i ytterdörren och låste den omsorgsfullt. Han tryckte ned handtaget med ett fast grepp för att kontrollera att den verkligen var låst och samtidigt sa han för sig själv ”låst var det här”. Detta var en liten egenhet han hade kommit på att han kunde göra för att lättare komma ihåg ifall han hade låst ytterdörren till godisaffären eller inte. Ibland när han låg i sin säng och precis skulle till att somna så kom tanken farandes om ifall han verkligen hade låst dörren eller inte. Då kunde det sluta med att han fick ta på sig sina kläder igen och traska bort till affären mitt i natten för att känna på dörren så att den verkligen var låst. Men efter att han hade börjat med att säga den lilla ramsan så var det lättare för honom att komma ihåg att han verkligen hade låst den och kunde därefter somna i lugn och ro.
Just den här kvällen i slutet av Maj så var det fortfarande ljummet ute, det hade varit en dag med strålande sol och relativ hög temperatur. Jackan hade hade haft på sig tidigt på morgonen, då det hade varit lite kyligare, hade han nu vikt över sin ena arm och promenerande nu hemåt i bara T-shirten på överkroppen. Gatlamporna i den lilla staden hade precis börjat att tändas och här och där såg han folk som passade på att ta en kvällspromenad i den ljumna kvällen. Han såg fru Olsson som var ute och rastade sin lilla hund i parken som låg bredvid gatan han gick på och hon vinkade glatt åt honom och Bengtsson vinkade snällt tillbaka. Lite längre fram gick även Bengtsson in i parken för att gena över till gatan som han bodde på. I parken hade det för länge sedan planterats många träd och buskar och de hade nu växt sig stora och breda och på vissa ställen i parken var buskaget så tjockt att man inte kunde se ut mot någon av gatorna som låg runt den.
När Bengtsson befann sig där det var som tätast med buskar och växter så hörde han plötsligt ett ljud från en av buskarna. Det var ett gnyende ljud som från ett litet djur eller liknande och han stannade upp för att bättre kunna lokalisera ljudet. Till slut så böjde han sig ned vid en stor Bergbambu buske och sträckte fram handen för att locka ut vad det nu var som fanns där inne. Han kom på att det kanske blev lättare att locka fram vad som nu fanns därinne ifall han hade något gott i handen. Han kände efter i jackfickan och hittade en liten chokladbit som hade legat där ett tag och så sträckte han ut handen på nytt mot busken och väntade. Han kunde höra hur något där inne sniffade med nosen, antagligen hade djuret nu fått lukt på chokladen och strax därefter så började det att prassla i busken och ut kom en liten ekorre med svansen släpandes efter honom på marken.
-Men kära nån, sa Bengtsson. Vad har hänt med din svans?
Ekorren gnydde bara lite extra samtidigt som han tittade ledsamt på honom.
-Nä, så kan vi ju inte ha det, sa Bengtsson och lyfte försiktig upp ekorren i famnen och tog sedan med den hem. Väl hemma så tog han fram ett förband som han band om svansen med så den kunde läka ihop igen. Sedan fick han fram en gammal röd skokartong som han inredde med en mjuk filt så att ekorren kunde ligga där och ha det varm och mysigt under natten.
Nästa morgon så tog Bengtsson med sig skokartongen med ekorren i till godisaffären. Han placerade honom vid kassan och började sedan att tillverka godisbitar vid bordet bredvid. Rätt var det var när han tittade åt ekorrens håll så upptäckte han plötsligt att skokartongen var tom. Han letade överallt i affären innan han till slut hittade den lille ekorren i en bunke som han brukade ha för att göra godissmet i. I botten på bunken låg ekorren och smaskade i sig resterna av smeten som fanns kvar där. Ekorren tittade på honom och såg väldigt nöjd ut, så Bengtsson lät honom ligga kvar där så han kunde äta upp all smet som var kvar.
Efter en stund så plingade det till i den lilla dörrklockan och in i affären kom två små bran för att köpa lite godis. De hade med sig fem kronor var och pekade på alla godisbitar som de ville ha och Bengtsson la dem i en liten påse. I Bengtssons affär kunde man inte plocka till sig godiset själv utan man fick peka på det man ville ha bakom en stor glasruta och så tog Bengtsson sin stora tång och lade det i en färgglad godispåse av papper.
-Hur mycket har jag kvar nu? frågade den ena flickan.
– Två och femtio, svarade Bengtsson vänligt.
-Räcker det till fyra gröna ormar och en chokladbit till? frågade flickan.
Egentligen gjorde det inte det, men Bengtsson kände sig extra snäll idag så han sa att det gjorde det och gav sedan flickan den välfylld godispåsen.
-Vad ska du ha då? frågade Bengtsson den andra lilla flickan.
-Samma, svarade hon och Bengtsson plockade då ihop en likadan påse till henne med.
Veckorna gick och varje dag så fick ”Kurre”, som Bengtsson nu döpt ekorren till, nu följa med till godisaffären i sin lilla skolåda. Kurres svans läkte sakta men säkert och en dag var den så pass bra att han äntligen kunde bli av med bandaget Bengtsson knutit om den. Kurre tyckte det var toppen och hoppade genast omkring hej vilt inne i affären så att godisbitarna flög all världens väg.
I samma ögonblick så plingade det till i dörrklockan igen och in i affären kom en hel skolklass. Alla barnen ropade och tjoade om att de ville köpa godis och Bengtson blev alldeles förskräckt över allt pekande och frågande om vad de olika godisbitarna kostade. Läraren som var med skolbarnen förstod situationen och sa med hög röst:
-Nu får ni alla köpa en påse för fem kronor, om ni bara pekar på vad ni vill ha så plockar godisfabrikören nog i det i varje påse.
Alla barnen började att peka på en gång och Bengtsson jobbade på det fortaste han kunde.
Kurre som förvånat suttit på en hylla i affären och tittat på alla barnen hoppade plötsligt ner på disken och plockade snabbt till sig en av de färgglada godispåsarna. Sen tittade han på en liten flicka som stod längst fram vid disken och pekade försynt på de bitarna som hon ville ha. Snabbt skuttade Kurre till den lådan hon pekat på och la sedan tre av de godisarna i påsen. Flickan såg häpen ut men började sedan att skratta och pekade sedan på en annan godislåda och Kurre var genast där och plockade i några bitar av dem också i påsen.
Bengtsson hade nu upptäckt vad Kurre höll på med och han bara stod och gapade av förvåning.
-Vad i allsin dar, sa han för sig själv. Jag tror minsann jag har fått en liten hjälpreda i min affär.
Sedan plockade Kurre och Bengtsson tillsammans ihop alla barnens godispåsar och när Bengtsson tyckte att Kurres påse såg ut som en femkronorspåse så tog han den och gav till barnet som skulle ha den.
Sedan den dagen så blev Godisfabrikör Bengtssons affär känd över hela landet och han ändrade till och med sin skylt utanför till: ”Kurres & Bengtssons Godisaffär”. Och så vitt jag vet så jobbar de fortfarande ihop och säljer godis till stora och små.
The End
// Copyright L-G Svensson
Kommentarer