Skolans aula var fylld av elever och lärare och bland eleverna i främsta raden satt Göran och bet på naglarna. Han var så nervös att han när som helst nu var beredd på att snabbt resa sig upp från stolen och rusa mot toaletterna för att där kräkas upp den lilla frukost som han hade fått i sig den här morgonen. Det var en tradition i skolan att alla musikelever i årskurs nio någon gång innan skolavslutningen skulle framföra något som de hade lärt sig under läsåret som gått. Göran ångrade nu bittert att han inte istället hade valt frimärkssamling eller till och med den extra kursen i syslöjd som fritt valt arbete istället för musik. Vad hade han tänkt egentligen? Att han skulle bli nästa Yngve Malmsten? Han som knappt hade lärt sig blinka lilla stjärna på gitarren under året som gått. Och till råga på allt så hade rektorn nu förlagt deras uppträdande ihop med ett informationsmöte om den kommande vårbalen på skolan, där det skulle röstats fram vilket live band som eleverna mest önskade sig att dansa till på balen. Detta var en viktig fråga för alla och därför var aulan nu fullsatt av elever som ville att just deras lokala favoritband skulle väljas.
Skolans ledning hade bantat ner alla förslag till tre stycken band som de nu skulle rösta om. Det var hårdrocksbandet ”Flaming Steel”, discobandet ”Lollipop” samt ett band som kallade sig för ”Nisses Vänner” som mest spelade elektronisk musik på syntar och andra maskiner. Göran hade lagt sin röst på bandet ”Lollipop” för det var den enda gruppen som han hade hört förut, de hade spelat på en skoldans när han gick i åttan och de hade varit helt ok tyckte han. Alla hade fått tre lappar med respektive bandnamn på när de först kom in i aulan, sen hade fem elever från klass 9 B gått runt och samlat in en lapp från varje elev och nu var de eleverna tillsammans med rektorn i ett rum för att räkna vilket av banden som hade vunnit omröstningen.
Så klev musikmagistern upp på scenen och förklarade med stadig röst att medans rösterna räknades så var det nu dags för årets uppvisning av musikeleverna. Först ut på scen var Liselott från 9A som skulle spela en gammaldags visa på sin fiol. Liselott reste sig från stolen där hon satt och Göran kunde tydligt se att hon kanske till och med var ännu mera nervösare än han var. För att komma upp på scenen så fanns det en liten trappa på ena kortsidan och när Liselott nästan var uppe så snubblade hon plötsligt till och föll handlöst framlänges på scenen så att stråken hon höll i sin hand for iväg som en projektil och prickade musikmagistern rakt i pannan. Alla elever började genast att gapflabba och klappa händerna av förtjusning. Spydiga kommentarer hördes genast från det ”Tuffa gänget” på skolan och Göran blev genast ännu nervösare än vad han tidigare hade varit. Tänk om jag också snubblar, eller gör något ännu värre när det är min tur, tänkte han. Men så försökte han fokusera på samtalet han hade haft med sin Pappa föregående kväll, han hade lånat Görans elgitarr för att stämma den och justera den lite ute i sin verkstad. Efter det hade han och Göran suttit vid köksbordet och gått igenom han uppträdande.
– När du kommer upp på scenen och pluggat in gitarren i förstärkaren så vrider du bara gitarrens volymkontroll till max, där kommer du höra ett litet klick och då vet du att allt är ok.
– Men tänk om jag inte kommer ihåg ackorden då?
– Andas bara lugnt och dra plektrumet över strängarna så kommer det att lösa sig av sig självt, sa Pappa och smålog lite i smyg.
På scenen hade nu både eleverna och Liselott genomlidit hennes uppvisning. När hon väl hämtat stråken från magisterns hand så hade hon med några få felplaceringar av fingrarna gnisslat sig igen hela stycket. Med en lättnadens suck klev hon raskt av scenen och magistern tog nu plats framför mikrofonen igen.
– Då tackar vi Liselott för denna ovanliga tolkning av visan och nu är det dags för lite modernare instrument, så här kommer Göran.
– GÖR HAN !? Ropade hela tuffa gänget för full hals och började sedan att gapskratta.
Göran försökte att resa sig där han satt, men hans ben vägrade att lyda. De tyckte nog att det var bättre att sitta kvar än att gå upp på den där otäcka scenen och vara inblandade i den ofrånkomliga katastrof som nu var på väg att hända. Till slut så gav de ändå med sig och på skakiga knän så tog Göran plats på scenen. Han kopplade in elgitarrens sladd i förstärkaren som stod bakom honom och så satte han fingrarna på gitarrens volymkontroll. Han mindes Pappa hade sagt ”Vrid till max tills du hör ett klick”. Han vred runt knappen och märkte att det nu gick att vrida den förbi det läget där den brukade stanna och plötsligt hördes det ett ”klick” från knappen. Han sökte förtvivlat i minnet efter hur han skulle placera händerna på gitarrens hals för att få första ackordet i Idas sommarvisa som han hade övat in. Till slut hade hans nervösa fingrar hittat rätt och med högra handen drog han lätt plektrumet över strängarna.
Vad Göran inte visste var att hans Pappa, förutom att stämma gitarren, även hade lagt till en annan finess på den. Han hade lagt in ett dataminne i den som aktiverades via volymkontrollens numera ombyggda kontakt och att i samma stund som strängarna rördes så startade minnet att sända ut det som fanns lagrat på det. I detta fallet var det en heavy metal version av ”Ghost riders in the sky” som hans Pappa hade laddat ner från Youtube.
Eleverna i aulan såg ut som fågelholkar i ansiktet när tonerna från hans gitarr fyllde hela salen. Göran själv fattade ingenting men kom sedan på att det vore nog bäst om han flyttade fingrarna lite på gitarrens hals och rörde lite på högerhanden över strängarna. Efter en stund så var han så inne i det så hade det varit en tävling i luftgitarr, vilket det nästan var, så hade han lätt tagit hem första priset. Göran gick kaxigt fram och tillbaka över scenen och nickade med huvudet i takt med musiken som den värsta hårdrockskillen och alla elever hade nu rest sig upp och klappade med till låten. Då han insåg vilken låt det var så visste han när den skulle sluta, han hade hört den flera gånger i Pappas garage, så när väl slutet kom så var han med och satte det perfekt med sin luftgitarrs show.
Göran hängde sedan sakta av sig gitarren och insåg att alla elever nu stod och applåderade och musikmagistern som tagit plats igen framför mikrofonen visste inte vad han skulle säga.
– Det här var mig tusan en rejäl överraskning, fick han i alla fall fram till slut. Jag ser verkligen fram emot att få höra dig spela igen på vår nästa musiklektion.
– Nä, sa Göran. Jag tror jag har nått min maxgräns för vad jag kan lära mig på gitarren nu, jag tror jag ska ta en paus ifrån det den här sista tiden som är kvar av läsåret.
Ock så blev det, fast än att han inte spelade en ton till under de få veckorna som var kvar innan skolavslutningen så gav musikmagistern honom ändå godkänt i slutbetyget. Och historien om gitarren med det inbyggda chippet var något som både Göran och hans Pappa skrattade gott åt i flera år, tills ett Ufo plötsligt dök upp en vinternatt och förde bort hans Pappa till en annan galax, men det är en helt annan historia..
The End
// Copyright L-G Svensson 2024
Kommentarer