Kapitel 1
”Here comes the son, little darling, here comes the son”. Eskil stod vid kortsidan av sjukhussängen och sjöng Beatles gamla hit allt han förmådde in i febertermometern som han höll i sin hand. Han tyckte själv att hans röst var len som honung och vid ett flertal gånger hade han sökt sig till diverse talangjakter så som Idol och liknande. Där hade han dock alltid fått samma förklaring, att det som han hörde inne i sitt eget huvud inte alls överensstämde med det som kom ur hans mun. Eskil tänkte ändå välkomna sin son till världen med en sång och att det var en pojke det visste han, för det hade han och hans fru Berit sett på ultraljudsundersökningen.
I sängen låg nu hans fru Berit och krystade allt vad hon förmådde. Mellan hennes ben hade Torsten precis stuckit fram sin lätt håriga hjässa och funderade starkt på att vända om och krypa tillbaka igen. Maken till oväsen hade han aldrig varit med om.
”Men för helvete Eskil” skrek Berit. ”Ge dig nu och plocka fram kameran istället! Vi måste ju ha några bilder av födelsen att visa för släkt och vänner!”
Eskil rotade en stund i Konsumkassen som han hade haft med sig och bland tandborstar och underkläder så fann han till slut den lilla Instamatic kameran.
”Tror du det behövs någon blixt härinne?” frågade han barnmorskan som hade fullt upp med att dra och slita i lille Torstens huvud för att hindra honom ifrån att krypa tillbaks in i värmen igen.
”Va?” svarade hon ilsket och blängde på honom samtidigt som hon tänkte att maken till idiot hade hon aldrig träffat på.
Eskil rotade en stund till i kassen och fick sedan fram en fyrkantig blixtkub som han fipplade med en lång stund innan han äntligen fick fast den högst upp på kameran.
”Nu är jag klar Berit”sa han glatt och riktade kameran mot henne.
”Det är jag också, Eskil lille” svarade hon och pekade på barnmorskan som äntligen hade vunnit dragkampen och nu höll lille Torsten i famnen.
”Ja, ja, då får det väl bli några bilder på barnmorskan och Torsten istället” sa Eskil och började att knäppa av några kort.
Den gamla kameran med tillhörande blixtkub ovanpå var absolut inte det senaste man kunde köpa i kameraväg, både kameran och kuberna hade han fått ärva av sin gamle far och det var säkert 20 år sedan han gick bort. Så när Eskil nu tryckte på kameraknappen en tredje gång så exploderade blixtkuben med en hiskelig smäll och det bar sig inte bättre än att barnmorskan då blev så rädd så att hon tappade lille Torsten i golvet med huvudet före.
Berit skrek, Eskil skrek och barnmorskan skrek, men den som skrek högst var lille Torsten, han skrek så länge och högt att hans stämband efter en stund fick en form som sällan skådats på en människa och medans han låg där på golvet och skrek så kunde lille Torsten känna hur en stor bula började att ta form i hans panna.
Kapitel 2
Som tvååring så kunde Torsten rabbla hela alfabetet både framlänges och baklänges. Han kunde som sexåring förklara Einsteins relativitetsteori för de stackare som orkade med att lyssna på honom, och till Eskils stora förtret så sjöng han dessutom som en gud när han var tolv. När han stämde upp till sång så satt alla som helt förtrollade av hans ljuvliga stämma och det var så vackert så att tårarna flödade på alla och envar både när han sjöng för de gamla och skröpliga på ålderdomshemmet och för de hårdnackade busarna på stadens fängelse. Men allt var inte guld och gröna skogar, bulan som han fått som liten hade med åren växt sig större och var nu i storleken som en biljardboll mitt i pannan.
Året då Torsten fyllde arton år blev ett händelserikt år. Samtidigt som han doktorerade i fysik så fick han ett skivkontrakt med EMI och det planerades för en stor världsomspännande turné. Det enda som hindrade Torsten ifrån att verkligen slå igenom och bli en världsartist var den stora bulan i pannan. Hur än fotograferna vinklade sina kameror så såg han förskräcklig ut på de idolbilder som de försökte ta. Både han själv och skivbolaget hade snart varit i kontakt med varenda kirurg som fanns på planeten för att se om det inte skulle kunna gå att operera bort bulan, men ingen av dem vågade sig på detta på grund av att Torstens hjärna hade växt ihop med bulan och därmed kunde de inte garantera att operationen inte skulle medföra några men för honom.
Torsten lade därför all kraft som hans smarta hjärna kunde uppbringa på att uppfinna en tidsmaskin så att han kunde resa tillbaka i tiden för att förhindra barnmorskan ifrån att tappa honom i golvet och därmed orsaka bulan, och en vacker dag några månader senare så hade han en prototyp färdig. Tidsmaskinens huvuddel bestod av ett gammal löpband som han hade köpt på blocket för en billig peng. På löpbandets rullar hade han sedan monterat diverse mojänger och fillefjonker vars funktion endast han själv kunde förklara. Med beslutsamma steg så klev han så upp på löpbandet och ställde in tiden på den 3 Maj 1990, en dag före hans födelsedag, samt koordinaterna till grannlägenheten där Fru Elsa Karlsson bodde, och sedan började han att springa. Till skillnad från löpbandets original, där en motor driver bandet, så var det nu istället Torsten som drev det med sina fötter. Han höll krampaktigt i de räcken som han hade monterat på varsin sida om bandet och tog nu i så hårt som han kunde för att få fart på maskineriet.
Kapitel 3
Fru Elsa Karlsson satt i sin fåtölj i vardagsrummet och tittade lite halvhjärtat på ett Tv-program om vilda djur i Afrika. I handen hade hon ett glas billigt vin som hon och smuttade på emellanåt. Hon skulle precis ta en klunk till när det plötsligt small till i luften och sekunden senare så stod det en yngre man på ett löpband och sprang som en idiot på det framför henne. Elsa gav upp ett tjut av förskräckelse och tappade vinglaset i golvet så det gick i tusen bitar och svimmade därefter av, samtidigt som mannen på löpbandet såg på henne och skrek till av förvåning. Torsten slutade genast att springa och tittade förvånat på Tant Elsa. Alla de rynkor som han var van att se på henne var som bortblåsta och hon såg faktiskt riktigt bra ut, inte så gammal och skröplig som han var van att se henne.
Han insåg att nu var det bråttom ifall han skulle hinna klara av det han kom för och sedan ge sig av igen innan hon vaknade upp. Han tog sig ur Tant Elsas lägenhet och fiskade upp sin egen dörrnyckel ur fickan. Han visste att ingen skulle vara hemma nu, för hans föräldrar hade berättat att dagen innan han fick så bråttom att komma ut så hade de varit hos hans blivande Moster över dagen och de kom sedan inte hem förrens sent på kvällen.
Han satte nyckeln i dörren och klev sedan in i sin mammas och pappas lägenhet. Efter en stunds letande bland lådor och i hyllor så fann han till slut kameran och blixtkuberna. Han tog alla blixtkuber som han kunde hitta och stoppade dem i sina fickor. Sedan gick han ur lägenheten igen och tillbaka till löpbandet i fru Elsas rum där han med nöd och näppe lyckades ta sig till sin egen tid igen innan hon vaknade.
Väl tillbaka på sitt rum igen så kastade han genast de gamla blixtkuberna i soporna och gjorde sig sedan beredd för steg två av sin plan, att återigen födas av sin mamma, men denna gången utan att bli tappad i golvet och få den fruktansvärda bulan som hindrade hans karriär. Den här gången skulle det dock bli lite knepigare då han var tvungen att hoppa av löpbandet precis i rätt tid så att det inte följde med på resan, det skulle ju kunna sluta i en fruktansvärd katastrof som folk skulle spendera årtionden på att försöka klura ut hur en havandes kvinna plötsligt sprängdes inifrån av ett stort löpband. Han gjorde några justeringar på tidsmaskinen så att även hans kropp påverkades av den och sedan satte han återigen igång med att springa så fort som han bara orkade på bandet. När blixtarna och surret runt honom hade rätt frekvens så tog han sats och hoppade av bandet rakt upp i luften. Smällen som följde skakade hela huset och hördes vida omkring och på stadens mentalsjukhus låg Fru Elsa Karlsson fastbunden i en säng och skrek:
”Nu händer det igen! Snälla doktorn, ni måste tro på mig!”
Kapitel 4
”Tror du det behövs någon blixt härinne?” frågade Eskil barnmorskan, som hade fullt upp med att dra och slita i lille Torstens huvud för att hindra honom ifrån att krypa tillbaks in i värmen igen.
”Va?” svarade hon ilsket och blängde på honom samtidigt som hon tänkte att maken till idiot hade hon aldrig träffat på.
”Jag hoppas att det går bra ändå” sa Eskil medans han plockade fram kameran ur sin Konsumkasse. ”Jag kunde inte hitta några blixtkuber till den här gamla kameran, antagligen har jag gjort slut på alla dem som jag hade”.
”Nu är jag klar Berit”sa han glatt och riktade kameran mot henne.
”Det är jag också, Eskil lille” svarade hon och pekade på barnmorskan som äntligen hade vunnit dragkampen och nu höll lille Torsten i famnen.
”Ja, ja, då får det väl bli några bilder på barnmorskan och Torsten istället” sa Eskil och började att knäppte av några kort. Barnmorskan log fånigt rakt in i kameran medans hon höll lille Torsten i ett stadigt grepp och när Eskil ansåg sig färdig med sin fotosession så lämnade barnmorskan över den lille pojken till Berit som låg i sängen.
Som tvååring kunde Torsten knappt säga ett endaste ord som gick att förstå, det var bara en massa obegripligt grymtande och frustande som kom ur hans mun. Som sexåring var näspetning hans största intresse och med glupsk aptit så åt han raskt upp alla de snorbusar som han lyckades få ur sin näsa. Som tolvåring så fick han i skolan underkänt i både fysik och matematik samt även i musik då hans sångröst mest liknade en hes kråkas kraxande, helt utan takt och melodi.
Efter avslutad skolgång som femtonåring så fick han ett jobb på en metallindustri där han satt vid samma pressmaskin och tillverkade samma vinklade beslag till samma bokhylla ända fram till dagen då han pensionerades. Dagen därefter så dog han sittandes på toaletten.
The End!
Vad är då sensmoralen i den här historien? Jo, att om du någon gång skulle få frågan ifall du var tappad med huvudet före som barn, så kan svaret ibland vara: ”Nej, tyvärr inte”.
Men det kan även vara att: ”den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”
Eller: ”Friskt vågat är hälften vunnit”. Ni får välja själva 😉
//
Copyright L-G Svensson 2023
Kommentarer