Emil

Sakta och försiktigt kör jag bilen den sista biten till Lönneberga. Den förr så välskötta grusvägen som Emils Pappa höll ordning på, med häst och hembyggd vägsladd, är numera nästan helt igenvuxen. Stora vattenfyllda hål skickar kraftiga stötar upp i bilen och jag hör hur det höga gräset på mitten av vägen släpar mot bilens underrede.

När jag så kommer fram så möts jag av en helt motsatt bild än den jag hade väntat mig att se. Den lilla röda stugan med vita knutar och blomstrande rabatter är numera en fallfärdig kåk med flagnad färg och med ett tak som ser ut att kunna rasa in vilken minut som helst.

När jag kliver ur bilen för att gå upp till huset så öppnas plötsligt den gistna dörren till snickarboden och en orakad karl sticker fram huvudet i dörröppningen och ser sig nyvaket omkring. När han får syn på mig så utbrister han:

-Åh, fan, är du redan här? Jag trodde du skulle komma på Fredag?

När jag förklarar för honom att det är Fredag idag så ser han lite besvärad ut men ber mig ändå att stiga in i boden. Han pekar på en utsliten fåtölj som står i hörnet och säger att jag kan sätta mig där om jag vill.

I den gamla boden, där Emil som liten fick spendera mycket av sin tid , huserar numera en stor hembränningsapparat i skinande kopparplåt. Hyllorna som förr var fyllda med vackert täljda trägubbarna huserar nu istället gamla syltburkar med röda skruvlock på, där spriten förvaras den korta stunden det tar ifrån att vara färdigkokt tills att den hamnar i Emils törstiga strupe. I de små fönstren hänger endast de smutsiga resterna kvar av de handsydda blommiga gardiner som hans mamma Alma en gång i tiden tillverkat och hängt upp.

-Vad var det serien skulle heta nu igen, den som eran tidning ska publicera, frågar han och tar fram en John Silver utan filter ur ett skrynkligt paket som ligger på det lilla bordet och som han med van hand tänder med en billig platständare från Konsum. Han drar ett djupt halsbloss och hostar sedan kraftigt. Hostan är ihålig och skrällande och ger en vink om att allt nog inte står rätt till med lungor och hals.

-”Kändisbarn, var är de nu?” svarar jag medans jag tar fram min lilla bandspelare ur jackfickan. Jag trycker in inspelningsknappen och placerar den på mitten av det lilla bordet och frågar om vi ska ta och börja intervjun på en gång?

Emil sätter sig med en suck på den slitna sängen och svarar att det är väl lika bra att få det överstökat.

-Varför bor du härute i boden istället för inne i huset?

-Det beror väl mest på branden som var, svarar Emil. En natt för något år sedan så vaknade jag plötsligt av att hela huset var fyllt av brandrök. Nån gång efter midnatt så hade jag tuppat av i kökssoffan, det vart väl kanske lite väl mycket av det hemkörda den kvällen. Det sista jag minns var att jag frös och försökte göra upp lite eld i den gamla vedeldade köksspisen, men antagligen så lämnade jag luckan öppen så att gnistor kunde hoppa ut på köksgolvet där de snabbt satte eld på hela rasket. Jag minns att när jag vaknade så brann nästan hela köket och det var med nöd och näppe som jag kunde ta mig ut ur huset genom röken. Jag sprang då ner hit till snickarboden där jag fortfarande hade kvar den gamla brandsprutan som jag köpte på auktionen i Backhorva som liten. Ja jösses vad jag slet, men till slut så fick jag elden under kontroll. Efter det så flyttade jag ut hit till boden och planen var väl att inom kort börja med att reparera det brandskadade köket, men som vanligt så kom spriten i mellan. Varje dag som jag tänkt börja så tyckte jag att jag behövde mig en luring för att komma igång, problemet var bara att jag aldrig kom igång och att jag istället blev sittandes med en glasburk i näven och bara stirra på eländet. Rätt var det var så var spriten slut och jag tyckte det då var viktigare att få fram ny än att laga huset. Men snart så, då ska jag ta tag i det.

Emil sträcker sig efter en av glasburkarna på hyllan och skruvar av locket, han tar sig en ordentlig klunk och sträcker sedan fram den till mig.

-Nej tack, svarar jag. Jag måste ju kunna köra hem härifrån sedan.

-Skyll dig själv, det är prima kvalitet, säger han och tar ytterligare en klunk ur burken.

-Hur har du det med din syster? Har du någon kontakt med Ida nuförtiden, frågar jag.

Emil släcker fimpen i den gamla askfatet på bordet och ger mig en sorgsen blick.

-Nej du, jag har inte sett henne sedan hon var här för 3-4 år sedan och hämtade mors gamla köksklocka inne från huset. Hon sa då att hon numera bodde i en liten etta i utkanten av Borås, inget vidare område vad jag kunde förstå.

-Vad jag har hört så fick hon barn ganska tidigt? frågar jag försiktigt.

-Det stämmer, svarar Emil. Som 15 åring så började hon hänga nere i Mariannelund om kvällarna och helgerna, och det var där hon träffade Dragan. Han jobbade som pizzabagare på stans enda pizzeria och både mor och far var alldeles förtvivlade. Dragan var ju för sjutton säker 20 år äldre än vad Ida var då. Han var ju bara ute efter en sak och det tog inte ens en månad innan hon var på smällen. Dragan hade ju fru och barn i hemlandet så han ville ju inte veta av henne efter det. Han gav henne tusen spänn och ett presentkort på tio valfria pizzor och bad sen henne att flyga och fara.

-Vad hemskt, svarar jag. Vad sa din mor och far då?

-Morsan bara storlipa men far och jag tog min bysse och åkte in till Mariannelund för att prata allvar med kräket.

-Var din gamle bysse något vidare hot mot honom då? Jag menar, den hade ju Alfred gjort till dig av en gammal trädgren?

-Nej fan, inte den byssen. Den hade jag ju bara när filmkameran var på. Jag menar den där byssan som står i hörnet där borta, säger Emil och pekar på en AK4 som står lutat mot väggen. En helautomatisk automatkarbin med 7.62 mm ammunition och som blåser iväg cirka 500 skott i minuten. När den började sjunga framför fötterna på honom så blev han så rädd så han sket på sig, säger Emil och skrattar högt. Problemet var bara att jag hade druckit ganska kraftigt i några dagar innan, så balansen och koordinationen var väl inte på topp så att säga. Rätt var det var så stegrade sig bössan och han fick ett tiotal skott i magen och han dog på fläcken. Far och jag tog med honom hem och begravde honom vid björken därborta, säger han och pekar ut genom ett av de smutsiga fönstren i snickarboden. Ida bodde hemma ett tag efter det, men när barnet var fött så flyttade hon med det till Eksjö där de sociala fick ta hand om dem.

-På tal om Alfred, säger jag. Har du någon kontakt med honom nuförtiden? Han försvann lite plötsligt ur dokumentären om er?

Emil plockar fram en ny cigarett ur paketet, tänder den och tar sedan en ny klunk ur burken med den hemkokta spriten.

-Tala inte om det jäla peddot, säger han, och jag kan se hur blicken i han ansikte mörknar.

-Peddo? Säger jag. Menar du att Alfred var en pedofil?

-Jo tack, svarar Emil. Det kan du hoppa upp och sätta dig på. Du vet att Alfred var inte den hyvvens gubbe som han gav sken av att vara när filmkameran var påslagen. Så fort som kameran hade slagits av och det var färdigfilmat för dagen så åkte ölflaskorna fram och sedan dracks det långt in på småtimmarna. Då skulle det nakenbadas nere vid sjön och jag kommer så väl ihåg hur han brukade titta på mig då med sina glupska ögon. Jag minns speciellt den kvällen då vi filmade när vi fångade kräftor nere vid sjön. När kameran slutat gå så fortsatte Alfred och jag att försök fånga dem, bara med det tillägget att Alfred satte igång med sitt öldrickande också. Efter en stund var han bra full och började leka att han var en kräfta och skulle nypa mig både här och där, om du förstår vad jag menar. Men jag sparkade till honom mellan benen så han föll pladask i sjön och sedan satte jag mig på honom och tryckte ner hans tjocka huvud under vattenytan tills han vart alldeles lealös. Som du kanske minns så var Alfred aldrig mera med i dokumentären om oss efter det avsnittet. Jag antar att jag höll honom under vattnet en stund för länge. Vi och filmteamet kom överens om att kalla det för en arbetsplatsolycka och att vi inte skulle blanda in några myndigheter. Jag menar, han var ju bara en drängjävel och den enda släkten han hade var ju hans farfar, men han satt ju bara och lallade som den idiot han var borta på fattigstugan. Han ligger begravd borta vid stenen där, säger Emil och pekar ut genom den andra smutsiga fönsterrutan i snickareboden.

-Du själv då, frågar jag. Har du aldrig träffat någon kvinna att slå dig till ro med?

-Kvinnfolk? Nej tvi vale, svarar Emil. Nog kan det hända att en har funderat ibland men mer än så har det aldrig blivit. Jag har ju Ronja som brukar komma hit några gånger om året för att hon själv ska få sig ett stick.

-Ronja? Svarar jag förvånat. Menar du Ronja Rövardotter?

-Jo du, svarar Emil. Hon springer fortfarande omkring här i skogen och ylar som en marskatt i svår nöd. Jag har ju alltid varit svag för djur i nöd, så jag brukar släppa i henne då så hon får slippa den värsta klådan. Jag tror hon har sitt tillhåll i en grotta borta vid berget. Hon blev sig aldrig riktigt lik efter dokumentären de gjorde om henne och hennes familj. Vad jag har förstått så använder hon mycket starkare saker än rent sprit, något konstigt pulver som hon skjuter in i armen med en spruta på något vis. De säger att hon säljer sig själv på marknader och liknande, så jag skall väl vara glad över att jag får det gratis, säger Emil och skrattar sitt hesa rossliga skratt igen.

Emil tar en ny klunk ur burken igen och böjer sig sedan sakta fram mot mig och viskar:

-Men vet du vad det värsta är? frågar han. Jo, det är den där förbannade Krösamajja.

Så fort som han sagt hennes namn så tittar han sig oroligt omkring, sen fortsätter han.

-Du minns att hon hela tiden pratade om ”Di underjordiske” ? Jo, tacka fan för det, hon var ju själv en av dem! Fast det säkert måste vara 30 år sedan käringen dog knall och fall vid staketet där hon stod och säkert berättade en smaskig historia om någon stackars jäkel som råkat illa ut, så kommer hon och hälsar på mig varje natt som jag är nykter. Då sitter hon här på sängkanten och tjatar och gnatar om tyfus och difteri och om hur de underjordiske ska komma och ta mig när jag väl somnat. Det enda som verkar hålla henne borta är när jag har fått i mig ett par tre burkar med hemkört, eller så kanske sitter hon här ändå och babblar, men jag för full för att märka det, vad vet jag?

-Men i dokumentären om er så verkade ju hon så trevlig och omtänksam, svarar jag.

-Om du hade varit med på alla de seanser, där hon tvingade mig och Ida att vara med om att åkallade de döda, då hade du nog ändrat uppfattning om henni, svarar Emil. En gång så tog hon med oss ut hit till snickareboden där hon nackade våran bästa höna och tvingade oss att dricka blodet från den samtidigt som hon satt i trans och upprepade samma mening om och om igen.

-Vad var det för mening? frågar jag nyfiket. Emil reste sig och hämtade ett smutsigt papper och en gammal sliten snickarpenna. Med darrande hand så skrev han något på lappen och gav den till mig.

-Från de döde tillbaks från jorden, om någon säger desse orden; Majjkrösa, majjkrösa, majjkrösa!

Plötsligt kände jag en hur en kall vind drog genom boden och jag tittade förvånat på Emil som förskräckt tittade tillbaka på mig.

-Vad har du gjort? utbrast han. Du skulle ju inte läsa dem högt! Ut härifrån, försvinn så fort du bara kan!

-Men du menar väl inte att du tror på det här, säger jag lite nervöst till Emil. Men paniken i hans ögon berättar för mig att han menar allvar med det han säger, så jag reser mig upp och får fram femhundralappen ur byxfickan som jag lovat honom som ersättning för intervjun. Men när jag sträcker fram den mot honom så vägrar han att ta den.

-Du är nu en av Krösamajjas slavar här på jorden, utbrister han i full panik. Jag vill inte ha något som du vidrört, gud hjälpe dig människa!

Jag småspringer bort till bilen medans Emil står kvar i dörren till boden och sorgset skakar på huvudet. På den igenvuxna grusvägen som leder ut från Lönneberga till den stora asfalterade vägen, så ser jag plötsligt en person som går längs vägkanten. När jag passerar så ser jag att det är en gammal kvinna i en grå kjol och med ett rutigt huckle på huvudet. Sekunden senare så hör jag en viskandes röst bakifrån i bilen: -En sa akte sig för di underjordiske”.

När jag då snabbt tittar i backspegeln så ser jag att jag inte längre är ensam i bilen…..

Copyright L-G Svensson 2021