Ytterligare en dag på institutionen tänkte Nicole när bilen hon åkte i sakta bromsade in framför det lilla huset. Hon satt i baksätet, fastspänd som om hon vore en tungt belastad kriminell person som hade för avsikt att rymma vid första bästa tillfälle. Hon var dessutom alltid placerad baklänges i bilen, antagligen för att hon inte skulle kunna memorera vägen tillbaka till friheten, ifall hon nu skulle lyckas rymma därifrån. Hon smålog lite och tänkte att de skulle bara veta vad hon och August hade för planer och att de inom en snar framtid, kanske redan idag, blev klara så att de kunde genomföra dem.
Med en hjälpande hand från sina vakter så tog hon sig ur bilen och sedan följde den vanliga ramsan om dittan och dattan som hon slutat lyssna på för länge sedan. Hon tittade istället efter August och såg att han redan var på plats borta vid nätstaketet och stod där och småsparkade med fötterna i gräsmattan.
-Bluttan, bluttan blä, sa hon till sina vakter och sprang sedan in i det lilla huset för att spela den lilla goda flickan som hon gjort nu ett par månader. Efter en stund så kom även August in och tillsammans så smög de sig undan och in i den garderob som de använde som sitt högkvarter.
-Jag såg att du redan var i full gång med våran plan när jag kom i morse, sa Nicole.
-Ja, svarade August, det är inte mycket kvar nu, jag tror vi kan ta oss ut redan i eftermiddag.
Han stack ned sin hand i byxfickan och tog upp två sockerbitar och han gav den ena till Nicole och sa; – Ta den här precis innan de säger att vi ska sova middag, då somnar du inte och efter en stund så smyger vi istället ut och möts vid staketet. Nicole tog sockerbiten och gömde den snabbt i sin egen byxficka och sedan gick de båda till de andra intagna för att återigen spela små duktiga och snälla fångar.
Dagen förflöt som den brukade göra, några streck med gamla kritor på ett slitet vitt papper, gråt från någon stackare som inte längre klarade av att vara på institutionen och den sedvanliga lunchen som endast bestod av en bråkdel av de näringsämnen som de egentligen skulle ha. Detta berodde på att personalen själva stoppade större delen av de pengar som skulle användas till mat i sina egna fickor. Dessa bekostade sedan deras våldsamma spritfester som de brukade arrangera på helgerna då de intagna befann sig på andra platser tillsammans med sina personliga vakter.
-Nu är det dags att sova middag, ropade plötsligt en av vakterna och tittade ilsket på alla barnen. Den som inte lyder får tillbringa en halvtimma i musikrummet och lyssna på Håkan Hellström på högsta volym!
Alla barnen sprang snabbt till sina små filtar och lade sig till rätta, att lyssna på Håkan var ett straff värre än döden, så det ville ingen utsätta sig för. Efter en stund så hade de alla somnat, förutom då Nicole och August , som försiktigt smög upp och tog sig ut i hallen och förbi köket där vakterna satt och drack kaffe och glufsade i sig tårta, allt inköpt för de pengar som egentligen skulle gått till de intagnas mat. De fick upp dörren utan att den gav ifrån sig något ljud och väl ute så lyckade de även stänga den utan att vakterna märkte någonting. De sprang så fort de kunde på sina små ben bort till staketet och började med händer och fötter ta bort den sista jorden under nätstaketet som hindrade deras flykt. Efter en liten stund var hålet så stort att de båda lyckades ta sig igenom och nu stod de lortiga av lera på andra sidan och jublade av glädje.
-Vi lyckades, skrek Nicole! Vi är fan bäst!
-Ja, men vad gör vi nu? frågade August. Vi glömde ju att planera för ifall vi verkligen lyckades genomföra rymningen.
-Nu ska vi åka buss, sa Nicole. Jag bara älska att åka buss! Jag ska åka buss resten av livet! Följer du med mig August?
-Visst gör jag det, svarade han. Sedan gick de hand i hand till närmaste busshållplats där de hoppade på nästa buss som kom.
Och så vitt jag vet så sitter de där fortfarande på bussen, med ett leénde på sina läppar, och åker runt runt genom hela stan!
The End
Copyright L-G Svensson 2023
Kommentarer