Pippi

Den svaga vinden som träffar mitt ansikte där jag står vid relingen på Gotlandsfärjan är fortfarande varm och skön fast det är i mitten av September månad. Jag har tagit kvällsfärjan från Oskarshamn över till Visby på Gotland för att försöka hitta Pippi och få en klarhet i all de rykten som cirkulerat i skvallerpressen om henne efter dokumentärserien som filmades för så många år sedan. Enligt de uppgifter jag lyckats få tag i så bor hon inte längre i Villa Villekulla utan ska istället befinna sig på en campingplats norrut på ön. Huset, som sedermera såldes av kronofogden för att staten skulle få in en del av den skatteskuld hon hade, skall numera vara ett förfallet ruckel då den nya ägarens försök att locka dit betalande turister gick om intet då Pippis namn numera förknippas med våld, sex och tunga droger.

Efter en stadig frukost på hotellet som jag checkade in på i går kväll så tar jag bilen och kör norrut på ön. Jag har en app på mobilen som visar de olika campingplatserna på ön och jag har även i förväg tagit reda på de olika prisklasserna för dem. Något säger mig att jag först ska börja att leta efter Pippi på de campingplatser som har den lägsta avgiften för långtidsuppställning. En av dessa ligger nästan mitt på ön och är inte strandnära på någon sida, dessutom heter den Frasses camping & skrothantering.

Efter en stunds körning så ser jag plötsligt en liten handmålad träskylt vid vägrenen. ”Frasses C&S” står det med penselmålad vit färg som nästan flagnat bort. Jag svänger in på den lilla grusvägen och kommer efter en stund fram till något som vid första anblicken verkar mera vara ett nerskräpat skrotupplag än en campingplats. Redan innan jag når grindarna så är dikena fyllda med gamla tvättmaskiner samt rostiga gamla spisar och längs kanterna på vägen så är det stora pölar av någon brunaktig sörja. Jag kör in genom den gamla metallgrinden och stannar till vid en sliten husvagn som har texten ”Anmälan här” påmålad längs ena sidan. Jag kliver ur bilen, försöker undvika de värsta pölarna, och knackar försiktigt på dörren till husvagnen. Medans jag väntar på att någon ska komma och öppna så hör jag svagt hur någon spelar trumpet längre in på området, det är en sorgens melodi och tonerna är dämpade och mörka.

Dörren öppnas och där står en fet äldre man i bara kalsongerna och en skitig undertröja, i handen har han en burköl i ett fast grepp. Men det som får mig att stirra mest är det stora ovala födelsemärket som han har mitt i pannan mellan ögonen.

– Vad är det om? Frågar han mig.

– Jag söker efter Pippi, svarar jag och försöker att låta bli att stirra på hans panna. Bor hon här på området?

– Följ det där oväsendet så hittar du henne, svarar han och slår igen dörren.

Jag antar att det är trumpetspelandet han menar, så jag tar mig längre in på skroten mellan gamla bilvrak och gistna husvagnar. De flesta av vagnarna ser helt obebodda ut men i några kan jag se hur de smutsiga gardinerna sakta dras åt sidan och ett huvud som sticker fram och tittar nyfiket på mig. Jag fortsätter att gå mot musiken och efter att jag passerat en rostig stor container så ser jag plötsligt en en äldre dam som sitter på trappan framför en gammal sliten husvagn och spelar trumpet. Jag närmar mig försiktigt och när jag är ett tiotal meter från henne så slutar hon tvärt att spela och tittar istället frågande på mig.

– Letar du efter något? säger hon lite avvaktande.

– Är det du som är Pippi? Frågar jag.

– Nä fan, jag är Herr Nilsson, säger hon och skrattar stort med en hes stämma.

Jag instämmer i skrattet, mest för att vara artig, men ser tydligt att det är Pippi som jag har framför mig. Åren har tagit hårt på henne, det frisk röda håret med de karaktäristika sidotofsarna är numera grått till färgen och av tofsarna finns det inget kvar. Hon är klädd i svarta arbetsbyxor och har en sliten T-shirt med en logga av Frasses Camping & Skrothantering på som verkar vara några storlekar för stor för hennes spinkiga kropp. Jag presenterar mig och förklarar att jag gör en reportageserie som handlar om kändisbarn och frågar om det är okej ifall jag gör en intervju med henne. Hon nämner en summa som hon vill ha för det samtidigt som hon plockar fram en cigarett ur ett skrynkligt paket. Vi kommer överens om betalningen och jag sätter mig i en solstol bredvid henne.

– Hur kommer det sig att du hamnade här? Frågar jag.

– Ja, hela resan hit började väl när jag av en slump upptäckte att min Pappa inte alls var någon kung på någon ö i Västindien, utan en galen forskare från Polen. Det var Prussiluskan som en dag var lite extra bekymrad över mig och nämnde något om ”Den genmodifierade flickstackaren”. Hon vägrade att berätta mera när jag frågade henne om det, men så som med de flesta människor så var det bara att kasta fram några guldmynt framför hennes giriga näsa och då fick jag reda på alltihop.

Du vet att myror är starka va? fortsatte hon. Ta till exempel Aztekmyran, den kan bära upp till 5000 gånger sin egen vikt, det är som att du ensam skulle lyfta en stor Jumbo Jet. Min Pappa hade lyckats att utvinna den gen som åstadkom detta hos myran och gissa vem han använde som försökskanin för att se om genen skulle fungera i en människa?

– Du måste skoja, sa jag. Menar du att du egentligen är ett provrörsbarn, ett experiment framställt av en galen forskare?

– Japp, så är det. Men myndigheterna fick vetskap om hans galna och olagliga forskning och han var tvungen att fly landet för att slippa ett långt fängelsestraff, så med en liten båt tog han med sig mig över hit till Gotland. Det gick några år men sedan så utförde han visst något experiment på sig själv som gick fel, så han dog knall och fall. Prussiluskan begravde honom i källaren på Villavillekulla, hon var ju hans assistent på den tiden. Jag var ju inte lätt att tas med i yngre år, så hon lät mig bo i huset själv och resten har du ju redan sett i dokumentärserien om mig som gick på Tv i slutet av -60 talet. När den visades hade jag ju inte en aning om det här, jag trodde ju på Prussiluskans historier om sjörövare och att Pappa var kung i söderhavet för jag mindes ingenting av min barndom.

– Men när började det att gå illa för dig då? Jag tänker på alla skriverier som varit i kvällstidningarna?

– Det var väl då när Prussiluskan berättade sanningen för mig. Jag insåg att jag inte var ett vanligt barn som var väldigt stark, utan ett konstgjort missfoster mellan en människa och en myra. Med kappsäcken full av pengar, som jag förresten hittade på vinden på Villavillekulla en gång när jag letade efter Herr Nilsson, så tog jag mig till Stockholm där jag snabbt kom underfund med vad Spunk egentligen var. Sen tillbringade jag dagarna där med att dricka sprit och röka spunk tills alla pengarna var slut. Under den tiden gjorde jag många dumheter och skvallerpressen var ju inte sena med att skriva om det, historierna sålde ju lösnummer som aldrig förr. Men när jag mådde som sämst och verkligen var illa ute så hade jag turen att träffa på Frasse, han som har det här stället. Han tog med mig tillbaka hit och låter mig bo här gratis mot att jag hjälper honom med skrotningen av bilar och diverse saker som ska återvinnas.

Jag skall precis till att ställa nästa fråga då jag plötsligt inser att tiden har sprungit iväg alldeles för fort och om jag ska hinna med min planerade färja tillbaka till fastlandet så måste jag ge mig av omedelbart. Jag tackar därför Pippi för intervjun och betalar beloppet vi har kommit överens om. Hon tackar för pengarna och säger att det är lika bra att jag åker, för hon måste igång och jobba igen. När jag går därifrån och närmar mig grinden igen så hör jag plötsligt ett väldigt oljud bakom mig och när jag vänder mig om får jag se hur Pippi med enbart händerna sliter bort dörrarna från en gammal Volvo. Jag ser också plötsligt att bakom en gammal blå container står det två gigantiska myror, stora som fullvuxna schäferhundar. Det dreglar saliv ur munnen på dem och de verkar göra sig klara för en attack, men då hör jag Pippi som ropar ett högt ”Nej!!” och då lägger de sig genast ned på backen igen. På skakiga ben når jag snabbt bilen och kan sätta mig i säkerhet.

I pannan hade de båda bestarna ett stort rött födelsemärke.

The End

// Copyright L-G Svensson